PlayStation 3-bloggen

Under veckorna som gått sedan systemet släpptes i Japan och USA så har den inbyggda programvaran uppdaterats flera gånger med diverse förbättringar (den aktuella versionen just nu är 1.31). Till lanseringen i Europa har de planerat följande funktioner:

• Multitasking (ljud- och bilduppspelning i menyerna, menyåtkomst från spel)
• Nya menyvisningsalternativ
• Nya bakgrundsanimationer vid musikuppspelning
• Nya fotoalbum
• Minnesfunktioner för PlayStation Store (spara kundvagn etc)
• PSP-fjärrhantering - strömma data från din PS3 till din PSP via trådlösa nätverk överallt i världen

Kommande uppdateringar under året kommer att innehålla en TiVo-liknande funktion (spela in program till hårddisken automatiskt) och funktioner för den kommande HDip-kameran.

Som SingStar-fantast så blev jag dessutom glatt överraskad av att låtarna man köper från SingStore (fyndigt namn) även kan spelas upp direkt från menyn, utan att man behöver starta spelet.

Spel som köpts via PlayStation Store ska tydligen även vara prisvärda, då den digitala distribueringsformen inte medför några extrautgifter. Så vi kan hoppas på att ett femtondollarspel faktiskt kostar ungefär hundra kronor. På tal om pris så sade Phil att PS3:an kommer att kosta 425 engelska pund som mest, vilket är typ 5700 kronor med dagens valutakurs. Med svensk moms så lär slutsumman då ligga runt 6000 kr, och inte 6500 som vissa befarat. Det här är ju som sagt inga definitiva siffror, men det låter i alla fall rätt lovande.

 Mer information kommer så fort den kommer in, vilket förhoppningsvis blir väldigt snart.

Det fjärde och sista spelet jag fick testa i helgen är Motorstorm. Inga undertitlar eller extranamn, bara Motorstorm. Vi snackar renodlad körglädje i arkadbetonad rallyform. Men där vanliga racingspel tvingar dig att åka på en utsnitslad bana så låter Motorstorm dig ta dig fram precis som du själv vill. Ska du åka upp för backen och åka över broar, eller ska du hålla dig på marknivå och åka slalom genom terrängen? Eller varför inte skippa det där området helt och bränna rakt genom en karavanby och hitta en helt ny väg? Det är bara några av sakerna man måste tänka på när man kör, för valmöjligheterna är riktigt många. Blixtsnabba val leder till att man ständigt hittar nya genvägar genom banorna, som ändrar form beroende på vad som händer. Genom att bränna genom ett staket kan nya delar öppnas, medan välta ramper kan leda till att vissa delar blir mycket mer svårmanövrerade.

För snabbt går det, oavsett vad folk har sagt eller undrat över. När man trycker in turboknappen och börjar bränna fram så blir kanterna på skärmen suddiga och man måste verkligen veta var man är på väg om man gör detta i mindre utrymmen. På banan Rock Hopper så går det så fort att det verkligen suger i magen när man hoppar omkring mellan avsatserna, och även om man skulle missa ett hopp så finns det ändå goda möjligheter att man kan fortsätta när man landat en sådär 30 meter längre ned. Banorna är som sagt helt enorma, och man har gott om utrymme att bana sin egen väg fram till mållinjen. Den artificiella intelligensen hos motståndarförarna är dessutom välutvecklad, och man kan lugnt säga att det förekommer en hel del rivalitet. Motorcykelförarna är t.ex. livrädda för lastbilarna, och det med all rätt. Lastbilarna gör nämligen allt de kan för att välta de små ettriga tvåhjulingarna. Det händer inte sällan att flera bilar framför en själv kraschar in i varandra och åker utför ett stup, bara för att de börjat preja varandra och tappat kontrollen över sina fordon. Det är med andra ord en väldigt organisk känsla att åka fram genom banorna.

Trots att jag har varit väldigt imponerad av grafiken i de andra tre spelen (Resistance, Formula One och Genji), så bleknar de i jämförelse med Motorstorm. Allt ser helt underbart ut, från reflektionerna på karosserna under solnedgången, till leran som stänker upp på bilrutan och hjulspåren som ligger kvar på banan under hela loppets gång. Om man pausar spelet så zoomar kameran in på din bil, och börjar sedan rotera runt den i Matrix-liknande ”bullet time”-anda. Man kan dessutom rotera kameran själv och zooma in och ut. Det är väldigt, väldigt imponerande.

Man kan även spela Motorstorm med Sixaxis-handkontrollens rörelsekänsliga styrning, men det känns inte helt hundraprocentigt. Jag har mestadels använt de analoga knapparna till att styra. Det känns som att den rörelsekänsliga kontrollen verkligen kommer att kunna utnyttjas till fullo i riktiga flygspel, t.ex. drakspelet Lair.

Spelet släpps den 14 december i Japan, och i USA och Europa i mars nästa år. Vi kommer dessutom att få onlinefunktioner, och det känns som att det verkligen kommer att göra Motorstorm till en solklar klassiker.

Som ni förmodligen redan förstått så är jag barnsligt förtjust i det här spelet, och det har verkligen varit helgens höjdpunkt. Saken är faktiskt den att jag tänker köra det i några timmar till nu. Sammanfattningen av själva enheten får vänta till i morgon. Jag har inte många timmar kvar tills jag måste lämna igen konsolen för den här gången, och jag tänker inte spilla någon mer tid med att sitta och skriva. Sayonara!

Vi går vidare med Genji: Days of the blade, som är en direkt uppföljare till PS2-spelet som släpptes för ett år sedan. Det är ett japanskt actionspel i tredjepersonsperspektiv. Lite samurajer, lite övernaturliga monster, lite helvilda actionscener och drösvis av maktkamper. Början av spelet är väldigt likt originalet, och man får än en gång spela som huvudpersonerna i ettan, nämligen den snabbe Yoshitsune och den kraftfulle Benkei. Men snart dyker det upp två nya spelbara figurer, nämligen den smidiga prästinnan Shizuka och allroundkillen Buson, slutbossen i ettan (omigawd, spoiler alert), men vars kropp blivit besatt av en gud. Och det är här en av nyheterna kommer in, nämligen att man med en snabb tryckning på en av riktningsknapparna kan byta mellan de fyra under stridens gång. Det ger upphov till rätt varierade strider, vilket är tur med tanke på att det finns så otroligt många sådana. Det är inte sällan som man har typ tio fiender mot sig samtidigt, och då är det rätt användbart att kunna växla mellan olika stilar. Jag tyckte dock att det blev lite väl mycket strider mot vanliga fotsoldater, och man bara matade sig genom dem i hopp om att komma vidare i handlingen.

När man besegrat tillräckligt med fiender så fylls ens kraftmätare, och när den är full så kan man aktivera kamui-läget. Då förflyttas man till en annan dimension där man snabbt kan besegra sina fiender genom att trycka på symbolknapparna som visas på skärmen. I originalet så visades de väldigt slumpmässigt och snabbt, men här så har man gott om tid på sig. Tyvärr så blir det lite väl enkelt, så en stor del av utmaningen försvinner. Det förekommer dock en del roliga bosstrider, som även de kräver särskilda knapptryckningar (tänk bosstriderna i God of War), och det är här som Genji är som roligast. Storslagna strider mot horder av fiender med en jätteboss i mitten som man verkligen måste slå sig fram till är en riktig hit, och det är synd att resten av spelandet känns som en transportsträcka till de delarna.

Handlingen är klassisk, med politiska intriger, överdådiga fältslag och övernaturliga krafter. Saken är den att själva spelet (precis som ettan) är lika klassiskt det. Man dunkar sig fram genom nivån, dödar bossen och går vidare med handlingen. Och så fortsätter det, på både gott och ont. Men trots att det kanske känns rätt repetitivt så är det ändå ett av de snyggare spelen jag kört, och det passar alldeles utmärkt som debutspel till PlayStation 3 just nu. Men när PS3:an släpps här i Europa i mars så kommer det att finnas fler spel på marknaden. Ett av dem kommer förhoppningsvis att vara det hajpade Heavenly Sword. Om det släpps då finns det en risk att Genji, med sitt gedigna men ändå ganska okomplicerade upplägg, kommer att falla lite i skymundan.

Hur som helst så är det ett välgjort actionspel, och om man är ute efter ett renodlat sådant så kommer man inte att bli besviken av Genji. Vi får se hur det står sig i jämförelse med liknande spel efter en rejäl spelomgång. Jag får återkomma i frågan när jag haft mer än en helg på mig att köra det.

Rent inledningsvis kan jag börja med att berätta att jag tänkte köra alla fyra spel idag, i alla fall en stund. Sedan tänkte jag skriva en kort sammanfattning av dem alla, för att sedan gå vidare och berätta mer utförligt om alla spelen.

Det gick sådär.

Klockan tio idag började jag köra Resistance: Fall of Man... nu har jag precis tagit en matpaus från spelandet av... ja, just det ... Resistance.

För er som inte vet vad det här är för spel så kan jag berätta att det är ett klassiskt skjutspel som utspelas i förstapersonsperspektiv. Spelet utspelas i en alternativ värld där andra världskriget aldrig inträffade. År 1949 så invaderades jorden av den utomjordiska rasen Chimera, som snabbt tog över så gott som hela Europa. USA stängde sina gränser helt, men bestämde sig i juni 1951 för att försöka frita England. Chimera  infekterar människor och förvandlar dem till diverse monster, och det är just dessa man kämpar mot, med olika varianter som man får möta. Tänk er en kombination av filmerna 28 dagar senare, Aliens, Världarnas krig och Rädda menige Ryan. Ett andravärldskrigsspel med science fiction-inslag, helt enkelt.

Grafiken är riktigt snygg, med högupplösta texturer och sanslöst läckra specialeffekter. Till exempel tryckvågseffekten som visas när man skjuter sönder tunnor och minor är hur läcker som helst. Nu har inte jag någon lyxig HDTV hemma, så jag har inte kunnat njuta av spelet med hög upplösning, men det ser ändå grymt bra ut på min 32-tums widescreen-tv. Det ska bli kul att spela det på en riktigt bra tv med upplösningen 720p snart. Man sugs verkligen in i spelet, och jag kom på mig själv med att instinktivt backa in i hörn när fienden anföll mig. Det blir riktigt stämningsfullt ibland, jag måste faktiskt säga att avsaknaden av vibrationerna i handkontrollen inte spelar någon större roll. Det händer så pass mycket runt omkring en, och det är så snyggt, att man inte behöver vibrationerna för att känna att man är mitt i stridens hetta.

Spelet utnyttjar dessutom den rörelsekänsliga kontrollen, men på ett lite mer annorlunda sätt än man tänkt sig. Om man blir påhoppad av en fiende så ska man nämligen skaka handkontrollen för att slå sig fri, och det blir nästan lite panikartat när de likt zombier försöker brotta ned dig på marken.

Kort och gott så finns det inte så himla mycket att klaga på. Striderna är stenhårda, fienderna är tillräckligt varierade, handlingen är riktigt bra, vapnen är ursköna och grafiken är läcker. Jag har mött riktigt många fiender på skärmen samtidigt utan att bilduppdateringen har försämrats. Det här är ett gediget skjutspel, helt enkelt. Jag har inte spelat det i samarbetsläget (det ska tydligen gå) eller online, men jag har läst på annat håll att det ska fungera alldeles utmärkt.

Helt klart ett klockrent köp för alla som gillar action. Nu har jag inte spelat det tillräckligt för att ge det ett slutgiltigt betyg, men det ligger i alla fall väldigt högt upp på skalan.

Sådär, då var det klart. Nu ska jag ta igen mig en stund. Återkommer senast imorgon med mina intryck av maskinen, och sedan de andra spelen. Har ni några frågor så är det bara att skriva en kommentar :)