Recension: Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer

Bloggen har flyttat och den nya adressen är PS3bloggen.se. Klicka här för att komma till den nya sidan och läsa de allra senaste nyheterna, recensionerna och förtittarna!
Fantastic FourSom den serieälskare jag är så blev jag väldigt glad i slutet av 90-talet när filmbolagen började släppa så många filmer som baserades på superhjältar. X-Men och Spider-Man (eller X:en och Spindelmannen som de hette när jag var ung) var två utmärkta filmatiseringar, och det har förekommit flera andra intressanta steg ut på vita duken. Jag brukade skämta om att de snart skulle få slut på superhjältar och att en filmatisering av Thor skulle innebära början på slutet, men eftersom det verkar vara fallet så har jag börjat misströsta lite.

En serietidning som alltid flugit under radarn lite är Fantastiska Fyran. Visst, jag har läst den då och då, men det har aldrig varit någon favorit. Filmerna har dock varit en slags sötsliskig sörja som bestått av lika delar slapstick-humor som Disney-etik. Jag bävade därför inför att spela spelversionen av Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer.

Fantastic FourMina faror visade sig dessvärre besannas, men inte på exakt det sätt jag trott. Det visade sig nämligen vara så att spelets handling skiljer sig en del från den i filmen. Visst, Silversurfaren finns med i bilden, men nu finns det dessutom en annan skurk (Skrull-rasen), och spelets handling påminner bara om filmen till viss del. Fyrans utseenden liknar mer dem i serietidningarna och rösterna har inte gjorts av filmskådisarna. Det hela ger ett splittrat intryck, då omslaget trots allt antyder att det här är en spelversion av filmen. Spelet är ett actionspel som bygger vidare på det gamla Gauntlet-upplägget, som på senare år visats i spel som Baldur's Gate: Dark Alliance, Champions of Norrath och Marvel: Ultimate Alliance (som även finns till PS3). Man slår sig fram genom diverse miljöer och besegrar bossar, samt får erfarenhetspoäng som förbättrar ens egenskaper. Klassiskt och enkelt. Problemet är att det varken känns klassiskt eller enkelt i Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer. Bristerna i själva utförandet är uppenbara.

Fantastic FourGrafiken känns som att den är från förra generationen, det är alldeles för långt mellan kontrollpunkterna (så man får spela om grymt mycket om man dör) och de enda effektiva attackerna är gruppattackerna, som bara kan utföras ett par gånger innan energin tar slut. Det känns rätt fånigt att Flamman får slut på eld efter ett par sekunder i luften. Och på tal om Flamman så är de rörelsekänsliga SIXAXIS-delarna där man flyger genom tunnlar rena skämtet. Den artificiella intelligensen är dessutom så himla dålig att de tre andra gruppmedlemmarna ständigt dör mot underhuggare, och man måste verkligen anstränga sig om de ska hålla dem alla vid liv när man spelar ensam. Att växla mellan dem är däremot inte mycket svårare än att trycka på en av de analoga riktningsknapparna, och om någon råkar dö så återupplivas de igen efter en kort stund med återställd hälsa och energi. Det betyder att bosstriderna går ut på att man använder gruppattacker tills energin tar slut och växlar till en annan medlem och upprepar proceduren. Eftersom de andra medlemmarna dör med jämna mellanrum så kommer de tillbaka efter en stund, varpå man kan upprepa proceduren. Roligt? Nej, inte särskilt.

Fantastic FourNär man spelar flera personer så blir det snabbt roligare. Upp till fyra spelare kan när som helst hoppa in och ut ur spelet, och uppgraderingsmöjligheterna ger i alla fall en begränsad form av taktik. Att själva banorna är skräddarsydda för fyrans specialegenskaper blir mer förlåtligt tack vare att en viss spelare får ta sitt ansvar. Om man är flera personer som kör spelet tillsammans så kan betyget eventuellt sträcka sig till en inte särskilt fantastisk fyra, men i enspelarläget räcker det tyvärr inte ens så långt.


3/10


Recension: The Darkness

Bloggen har flyttat och den nya adressen är PS3bloggen.se. Klicka här för att komma till den nya sidan och läsa de allra senaste nyheterna, recensionerna och förtittarna!
The DarknessWoo Bum-kon är vår tids värsta massmördare. 1982 dödade han 57 personer i Sydkorea innan han tog sitt eget liv. Det är en ofattbar siffra och ett ofattbar handling, och det går nog inte att uppskatta hur många människoliv hans hemska vansinnesdåd har påverkat.

The Darkness huvudrollsinnehavare Jackie Estacado har dödat över 300 personer under min spelsession, och han ska ändå vara hjälten i själva berättelsen. Det finns inga som helst tvivel om att spelet har förtjänat sin 18-årsgräns. Det här är inget barnspel, och det vore dumdristigt att tro något annat.

Det innebär dock inte att spelet skyr sitt ansvar med den ålderssättningen. Den brutalitet som visas upp är påtaglig, och enkelheten att utföra en avrättning (det är bara att skjuta när du är väldigt nära fienden) understryker bara känslan av att man befinner sig i en karg och lätt surrealistisk serietidningsvärld.

The DarknessThe Darkness baseras som ni kanske vet på serietidningen som ges ut av Top Cow. På sin 21-årsdag upptäcker maffiatorpeden Jackie Estacado att han besitter en mörk kraft. Eller besitter och besitter. Det är snarare så att han har blivit besatt av mörkret, som ger honom nya krafter samtidigt som den försöker ta över hans värdkropp. Det visar sig även att hans farbror Paulie - som är stadens maffiaboss - har fått för sig att Jackie inte längre är lojal, och försöker döda honom. Spelet går alltså ut på att försöka tämja kraften inom dig och slå ut din farbror, vilket som ni säkert förstår passar alldeles utmärkt för ett skjutspel i förstapersonsperspektiv.

The DarknessSjälva berättelsen är välskriven, med gedigna Grand Theft Auto-liknande dialoger som tillsammans med handlingen ökar spelets trovärdighet. Att spelet har utvecklats av svenska Starbreeze Studios märks i inledningssekvensen när utvecklarnas namn visas, samt i klottret som finns överallt i spelet. Att se att någon har skrivit "Döda alla" på en vägg känns lite småkul. Snacket mellan två vakter som håller utkik efter dig kan hålla på i flera minuter, och om man slår på en tv så finns det flera klassiska långfilmer som man kan kolla på. Det är just såna detaljer som får The Darkness att sticka ut från mängden och bli mycket mer uppslukande än vad jag först trott. Delarna av spelet som utspelas i en helvetisk version av första världskriget påminner så pass mycket om Hellraiser III: Hell on earth att jag hela tiden förväntade mig att Pinhead skulle dyka upp. Det var ett välkommet inslag som gav spelet en mardrömslik kvalitet som jag gärna sett mer av. Kolla in de första delarna av trailern nedan så förstår ni kanske vad jag menar.

The DarknessTyvärr så är The Darkness dock inte helt utan brister. I början av spelet använder man sig mestadels av en tentakel till att ta sig in i särskilda utrymmen, och styrningen av den är både bångstyrig och skapar ett visst åksjuksliknande obehag. Avsaknaden av en radar eller en användbar karta har lett till att jag irrat omkring en hel del utan att riktigt veta var jag befunnit mig eller vart jag varit på väg. Striderna är dessutom rätt obalanserade, och när man fått tag på vissa vapen eller lärt sig en viss taktik så går de ofta ut på att göra samma sak om och om igen. Nu låter det kanske som att striderna är tråkiga, vilket inte riktigt stämmer. Det finns en hel del saker man kan göra om man bara vill, men bristen på empati - både hos ens fiender och hos en själv - gör dödandet till en monoton syssla, vilket faktiskt är skälet till att jag inledde recensionen som jag gjorde.

I slutändan så är The Darkness mycket mer än bara ett skjutspel. Även om jag inte hade särskilt mycket sympati för Jackie och hans uppdrag så ville jag ändå veta hur det slutade. Starbreeze Studios har tagit med mig på en resa som känns mer som en film än ett renodlat spel, och i det femte och avslutande kapitlet så knyts det skräckinfluerade actionupplägget ihop på ett sätt som faktiskt berör. Demoversionen som släpptes på PlayStation Store för en dryg månad sedan gör inte spelet rättvisa, utan det bör att spelas från början till slut för att man ska uppskatta det till fullo. Jag kan därför helt klart rekommendera spelet för alla som gillar mörka actionspel. Förvänta er bara ingen alltför djup handling eller moraliska dilemman.


7/10


Recension: Transformers: The Game

Bloggen har flyttat och den nya adressen är PS3bloggen.se. Klicka här för att komma till den nya sidan och läsa de allra senaste nyheterna, recensionerna och förtittarna!
Transformers
Jag tänkte inleda den här recensionen med att påpeka att jag var ett stort fan av Transformers på 80-talet, tack vare att jag åkte till Hawaii som 10-åring och föll pladask för såväl den tecknade serien som marknadsföringen. Det resulterade i att jag köpte en hel del Transformers-gubbar som jag lekte med under resans gång. Väl hemma i Sverige märkte jag dock att intresset inte alls var lika stort bland mina vänner, så det föll tyvärr helt åt sidan. Någon gång i tonåren så gav mina föräldrar bort mina gubbar till en vän till familjen, och så var det med det. Förutom det ganska så förträffliga PlayStation 2-spelet som släpptes för några år sedan så har min kontakt med fenomenet varit ganska så sporadiskt.

Jag tror att det kan ha varit därför jag ännu inte sett filmen som går på bio just nu, även om jag tänkte pallra mig iväg snart med en kompis och se den. Det känns inte helt angeläget, men jag känner ändå ett visst nostalgiskt sug i magen. När spelet damp ned i brevlådan stod jag därför inför ett visst dilemma. Borde jag se filmen först, för att få en bättre känsla för spelet, eller bara spela det rakt av? Filmlicensspel har haft rykte om sig ända sedan 80-talet att vara snabba cash för spelutgivare. Folk känner igen namnet när de står i butiken och köper det enbart därför. Jag misstänkte att Transformers: The Game skulle passa in i den mallen, så jag valde därför det sistnämnda, och med facit i hand så var det nog rätt beslut.

TransformersSaken är nämligen den att handlingen inte spelar särskilt stor roll i Transformers: The Game. Förutom en kort datoranimerad sekvens inför varje uppdrag så får man väldigt lite matnyttig information som eventuellt skulle kunna förstöra upplevelsen, åt det ena eller andra hållet. En rätt kul detalj med spelet är att man kan välja att spela som antingen de goda Autobots eller de ondsinta Decepticons, vilket fördubblar spelets livslängd. Själva uppdragen är ganska så varierade, med betoning på action. Ibland får du utkämpa slagsmål, medan andra uppdrag kretsar kring biljakter, luftstrider, tidsbaserad förödelse och flykt, som alla måste klaras i en viss turordning för att man ska ta sig vidare. Problemet är att vissa uppdrag känns lite väl slumpartade. Ibland letar man efter något särskilt som kan finnas gömt på ett visst ställe, och det är slumpen som avgör om man har valt rätt. Det känns rätt surt när ens misslyckande baseras på otur, även om det inte tar särskilt lång tid att spela om uppdragen. Man får dessutom testa att spela som en hel del olika Transformers, och variationen mellan dem är tillräckligt stor för att man ska märka en skillnad. Förvandlingsanimationerna är snyggt gjorda - rörelsemönstren likaså - men kameran är sådär trendmedvetet skakig när man springer omkring på marken. Jag kände mig åksjuk på en gång, och var tvungen att tillbringa all förflyttning i fordonsform.

TransformersDet märks tyvärr även att utvecklarna Traveller's Tales varit pinsamt medvetna om att det här är ett filmlicensspel, vilket märks genom hela spelet. Grafiken är kanske inte helt katastrofal, men den saknar den där glansen man förväntar sig av ett PlayStation 3-spel. Mellansekvenserna är hackiga och väldigt korta, medan den artificiella intelligensen har en hel del brister. När jag befinner mig mitt i staden och slungar in bussar i väggar, så förväntar jag mig inte att en taxibil ska ramma mig, tuta argt och sedan åka runt mig och stanna vid rödlyset. Det blir lite komiskt. En annan detalj som jag dock gillar är att man faktiskt inte kan döda människor i spelet. Oavsett hur vilt man beter sig så kastar sig folk alltid åt sidan, vilket gör att man slipper känna sig som en massmördare.

TransformersI slutändan så är Transformers: The Game ett ganska så kort spel som inte bidrar med särskilt mycket. Halvvägs genom spelet åkte jag omkring och krossade byggnader till höger och vänster, varpå min fru frågade "Är det kul?". Svaret jag gav var ett "Meh, sådär", vilket aldrig är ett gott tecken. Spelet känns aldrig särskilt engagerande, och det känns svårt att motivera ett köp till fullpris, i alla fall inte för folk som inte är Transformers-älskare. Hittar ni det för en mindre summa pengar kan det vara värt en omgång, men bristen på flerspelarfunktioner och intressant extramaterial (utöver bilder från filmen och att man kan låsa upp G1 Optimus och Megatron som spelbara figurer) gör att spelets glöd slocknar rätt fort - dess två kampanjlägen till trots. Ett helt vanligt licensspel, med andra ord.


5/10


hits