Recension: Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer

Bloggen har flyttat och den nya adressen är PS3bloggen.se. Klicka här för att komma till den nya sidan och läsa de allra senaste nyheterna, recensionerna och förtittarna!
Fantastic FourSom den serieälskare jag är så blev jag väldigt glad i slutet av 90-talet när filmbolagen började släppa så många filmer som baserades på superhjältar. X-Men och Spider-Man (eller X:en och Spindelmannen som de hette när jag var ung) var två utmärkta filmatiseringar, och det har förekommit flera andra intressanta steg ut på vita duken. Jag brukade skämta om att de snart skulle få slut på superhjältar och att en filmatisering av Thor skulle innebära början på slutet, men eftersom det verkar vara fallet så har jag börjat misströsta lite.

En serietidning som alltid flugit under radarn lite är Fantastiska Fyran. Visst, jag har läst den då och då, men det har aldrig varit någon favorit. Filmerna har dock varit en slags sötsliskig sörja som bestått av lika delar slapstick-humor som Disney-etik. Jag bävade därför inför att spela spelversionen av Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer.

Fantastic FourMina faror visade sig dessvärre besannas, men inte på exakt det sätt jag trott. Det visade sig nämligen vara så att spelets handling skiljer sig en del från den i filmen. Visst, Silversurfaren finns med i bilden, men nu finns det dessutom en annan skurk (Skrull-rasen), och spelets handling påminner bara om filmen till viss del. Fyrans utseenden liknar mer dem i serietidningarna och rösterna har inte gjorts av filmskådisarna. Det hela ger ett splittrat intryck, då omslaget trots allt antyder att det här är en spelversion av filmen. Spelet är ett actionspel som bygger vidare på det gamla Gauntlet-upplägget, som på senare år visats i spel som Baldur's Gate: Dark Alliance, Champions of Norrath och Marvel: Ultimate Alliance (som även finns till PS3). Man slår sig fram genom diverse miljöer och besegrar bossar, samt får erfarenhetspoäng som förbättrar ens egenskaper. Klassiskt och enkelt. Problemet är att det varken känns klassiskt eller enkelt i Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer. Bristerna i själva utförandet är uppenbara.

Fantastic FourGrafiken känns som att den är från förra generationen, det är alldeles för långt mellan kontrollpunkterna (så man får spela om grymt mycket om man dör) och de enda effektiva attackerna är gruppattackerna, som bara kan utföras ett par gånger innan energin tar slut. Det känns rätt fånigt att Flamman får slut på eld efter ett par sekunder i luften. Och på tal om Flamman så är de rörelsekänsliga SIXAXIS-delarna där man flyger genom tunnlar rena skämtet. Den artificiella intelligensen är dessutom så himla dålig att de tre andra gruppmedlemmarna ständigt dör mot underhuggare, och man måste verkligen anstränga sig om de ska hålla dem alla vid liv när man spelar ensam. Att växla mellan dem är däremot inte mycket svårare än att trycka på en av de analoga riktningsknapparna, och om någon råkar dö så återupplivas de igen efter en kort stund med återställd hälsa och energi. Det betyder att bosstriderna går ut på att man använder gruppattacker tills energin tar slut och växlar till en annan medlem och upprepar proceduren. Eftersom de andra medlemmarna dör med jämna mellanrum så kommer de tillbaka efter en stund, varpå man kan upprepa proceduren. Roligt? Nej, inte särskilt.

Fantastic FourNär man spelar flera personer så blir det snabbt roligare. Upp till fyra spelare kan när som helst hoppa in och ut ur spelet, och uppgraderingsmöjligheterna ger i alla fall en begränsad form av taktik. Att själva banorna är skräddarsydda för fyrans specialegenskaper blir mer förlåtligt tack vare att en viss spelare får ta sitt ansvar. Om man är flera personer som kör spelet tillsammans så kan betyget eventuellt sträcka sig till en inte särskilt fantastisk fyra, men i enspelarläget räcker det tyvärr inte ens så långt.


3/10



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0